Som 10-åring så blev jag biten av detta fiske då man blev accepterad av de lite äldre grabbarna som fiskade gös på den tiden. Hur många dagar och nätter jag tillbringat vid hamnbassängen med omnejd för att försöka lura någon enstaka gös vet jag inte. Men jag kommer i alla fall ihåg att sommarlovens flesta dagar och nätter tillbringades vid ån. De äldre grabbarna var de som fångade de flesta gösarna, man funderade många gånger varför de äldre grabbarna fick fisk och själv lyckades man endast någon enstaka gång.
Men nyfikenheten gjorde att man nötte på och man fick fiska allt närmare de äldre killarnas platser, utan att riktigt förstå varför de valde speciella platser så fortsatte detta nötande.
Jag tror det var en nyttig skola, för tålamodet blev vältränat, de äldre grabbarna fiskade oftast morgon och kväll medans jag och mina kompisar fiska dag som natt och oftast med klent resultat.
Men vart efter man vart tjenis med de äldre grabbarna så gav de oss smågrabbar lite tips om hur och var vi skulle presentera våra botten metande löjtackel.
Och visst gav det resultat, allt oftare kom man hem till mamma med mungiporna vid örsnibbarna, stolt som tusan talade man om hur bra fisket hade varit. Hur glad hon var över fångsten på den tiden vet jag inte, men däremot vet jag att de stackars gösar man fick oftast fick gäsa allt för länge i solen för att vara hälsosamt som föda. De första årens gösfiske var som sagt väldigt enformigt och tålamodsprövande för det var endast bottenmete med löja som gällde på den tiden.
Efter man lärt känna några av de äldre grabbarna lite bättre så kunde man i bland ha turen att få följa med ut och ro drag på Arbogaån någon morgon eller kväll. Vad vi rodde med för drag på den tiden glömmer man aldrig, det var tre drag som gällde Kaleva, Atom guld-silver och ett silverfärgat Utö. Fångsten på dessa turer blev oftast bara gäddrompor, med någon liten gös som bonus efter att man utan vetskap rott lite långsammare så dessa drag lyckades sjunka tillräckligt nära botten.
Några år senare började trollingfisket från diverse mindre sjövärdiga träekor med någon blårykande motor i aktern.Nu började fisket äntligen ta form man tjatade till sej pengar av mamma och pappa för att införskaffa de första betena i vobbler format.
Helt plötsligt började vi få betydligt fler gösar på våra äventyr och man fastnade allt mer i detta träsk.
Men en fundering som jag hela tiden återkommer till är, vad är den optimala metoden eller det optimala betet ?
Förmodligen kommer jag aldrig få svar på denna fråga under min livstid, för jag kommer förmodligen forsätta på den inslagna vägen att alla nya metoder ska testas !
Jag farsineras av redskapstillverkarnas uppfinningsrikedom, för så fort man hunnit införskaffa material till en ny metod och lagom fått den rätta känslan så dyker det oftast upp en ny ännu bättre metod.
Vad är det optimala när man glider ut på sjön för ett riktat gösfiske, satsa allt på en metod eller sprida riskerna och prova flera under en tur ?
Slutsats, har man kommit så mycket längre i förståelsen vad gösen vill ha vid ett speciellt tillfälle, nej den gäckar mina tankar lika ofta nu som när jag var en liten grabb !
Men det kanske har blivit lite tätare med fångsterna på senare år, så lite har man väl kanske lärt sej på vägen.
Visst är det väl detta som är tjusningen med gösfisket eller ?
Tänk om det ändå var dags !
Mike The Pike
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar